Vi har alla hört historier om arbetsplatser, grupper eller sammanhang med dåliga kultur och det är, tyvärr, en väldigt stor sannolikhet har du själv även upplevt det. Du vet, de där platserna där människor undviker att säga ifrån, där en eller flera personer sprider negativ energi och söndrar, och där det är enklare att tyst tiga och ”acceptera” än att konfrontera för man är rädd för konsekvenserna.
Men varför stannar folk kvar i sådana miljöer kan man undra? Tänker att det är som att simma omkring i ett giftigt hav och ändå låtsas att vattnet är kristallklart…
Rädslan för Konsekvenser 😟
Min erfarenhet till varför människor inte säger ifrån handlar ofta om rädsla. Rädslan för att bli utfryst, påhoppad, få sämre karriärmöjligheter, bli utanför gruppen eller till och med förlora jobbet gör att många hellre håller tyst än riskerar att skapa konflikt. Särskilt när en ”stark” och negativ person har fått en särställning i teamet vilket de ofta får. Andra kan börja särbehandla personen i hopp om att ”hålla sig på god fot” och undvika att hamna i skottlinjen. Detta skapar en tyst acceptans som långsamt förgiftar hela arbetsmiljön. Klassiskt skolgårdsbeteende anser jag och vi kommer höra saker som:
- ”Det är så [xx] är, inget att bry sig om.”
- ”[xx] kommer snart att ändra sig…”
- ”[xx] menar inget illa, det är bara [xx] sätt att uttrycka sig.”
- ”[xx] är ju så bra på xx så vi får acceptera att allt inte är ok”
- Normalisering – När det onormala och ”sjuka” blir normalt ⚠️
En annan anledning till att vi stannar kvar är att dåliga beteenden successivt blir ”det nya normala”. Till en början kanske någon reagerar på dåliga kommentarer eller respektlös behandling, men om ingen annan gör något, börjar även de mest motiverade individerna att tystna. Vi anpassar oss och rationaliserar situationen tills vi inte längre ser hur sjukt det faktiskt är.
Plötsligt har vi gått från ”Det där är verkligen inte okej!” till ”Det är bara så det är här.” 🤷♂️
Känslomässig Bindning ❤️🩹
Trots den dåliga kulturen/arbetsmiljön eller situationen kan känslomässiga bindningar till kollegor, personer, team eller organisationen göra att vi stannar kvar. Vi har investerat tid och energi, och att lämna känns som att ge upp allt vi byggt upp. Det kan också finnas en känsla av lojalitet mot andra som är ”fast” i samma situation, vilket gör att vi stannar kvar för att vi inte vill lämna dem ensamma.
Vanliga bortförklaringar:
- ”Jag kan inte lämna nu, mitt team behöver mig”
- ”Det kommer nog bli bättre snart”
Grejen är dock att du nu är en del av problemet 😬
Här är det mest obehagliga: när vi accepterar och rättfärdigar ”giftiga” och osunda beteenden, blir vi själva en del av problemet. Genom att tyst medge att det är okej att ”låta vissa personer hållas” eller ”inte ta saker personligt”, ger vi faktiskt grönt ljus för den dåliga kulturen att fortsätta. Ju längre det pågår, desto svårare blir det att bryta mönstret.
Vad kan Du Göra? 💡
- Sätt gränser: Var tydlig med vad som är acceptabelt och vad som inte är det. Om en kollega eller person beter sig olämpligt, säg ifrån direkt. Är det lätt? verkligen inte och det är stor risk att du blir den som blir utanför men det spelar ingen roll. Sätt gränser eller var en del av problemet.
- Dokumentera: Om du märker ett mönster av dåligt beteende, dokumentera händelserna. Det kan hjälpa både dig och andra när ni behöver ta upp problemet med de som behöver veta för att kunna agera.
- Stå upp för andra: alla har inte kraften att ta tag i saker och situationer själva. Hjälp till om du har möjlighet, mod och kraft.
- Lägg din tid, ditt engagemang och din kraft någon annanstans: livet är för kort för att inte ha det bra. Ser du ingen annan utväg än att lämna så är det lämna du ska göra. Du vill inte fortsätta simma i det giftiga vattnet om du verkligen är ärlig mot dig själv.
Till sist
Fundera ett ögonblick: Finns det några situationer på din arbetsplats eller i andra sammanhang där du accepterar beteenden du egentligen inte borde?
Nästa gång, det kommer alltid bli en nästa gång, du märker ett ”giftigt” beteende, våga vara den som sätter stopp. För det ör ju faktisk så att för varje gång vi säger ifrån, hjälper vi till att skapa en kultur där respekt och välmående går före rädsla och passivitet.
Det är viktigt på riktigt hur jobbigt det än är i stunden du säger i från.
Brukar avsluta med ett glatt ”nu kör vi” men det känns inte rätt idag. Avslutar istället med: Ta ansvar för dig, ditt välmående och dina sammanhang du befinner dig i. Det är viktigare än att försöka passa in.
-Michael
Ps. kultur och arbetsmiljö är alltid en av modulerna i de ledarprogram jag driver internt på företag. Svårt ämne men så oerhört viktigt.
Ps 2; vill du boka ett möte med mig gör du det här