”Jag minns inte”, jag minns verkligen inte sa mannen som satt lätt framåtlutad i stolen bredvid mig. Vi sitter i ett konferensrum i en Svensk mellanstor stad på ett företaget som är oerhört framgångsrikt. Han i stolen är den framgångsrika VD´n med en solig utstrålning och som alltid har ett ord över till den som vill prata. Ett ord som ofta blir fler och allt som oftast slutar med några konkreta och smarta tips till personen som ville prata. Inte för att VD´n vill utan för att det är det som händer när man pratar med honom. Han delar med sig och han är öppen och det är bara så det är både på jobbet och på ”stan”. Folk trivs i hans sällskap och folk tar hans energi och kraft utan att han någonsin klagar. Inte till någon annan än sig själv…
Den sista tiden visar det sig att han inte mått speciellt bra. Han han sagt detta till någon? Nej, är svaret och han säger vidare att han inte tror att varken hans fru eller barn har märkt av situationen. Eller har de kanske det? Han säger själv dock ha varit mer lättirriterad, lättare blivit arg och inte varit lika glad hemma som tidigare. På jobbet är han dock helt säker att ingen har märkt något och jag tror verkligen på hans ord. Personer som inte mår bra är ofta oerhört duktiga på att inte visa detta. Inte visa sig sårbara utan det blir nästa tvärtom att de ska visa att de är starkare än någonsin.
”Jag minns inte” säger han igen och det är därför jag är där. Vi har arbetat tillsammans under flera år och jag måste erkänna att han var en av alla jag mött som jag inte trodde låg i farozonen för att springa rakt in i den berömda väggen. Ändå sitter vi här och han minns inte vad han gjort, sagt eller inte gjort den sista tiden. Jo, han minns, såklart, massor men inte allt. Inte vad han gjort på jobbet sista tiden, vilka beslut han fattat eller vad han kommunicerat till andra. Han minns verkligen inte och om man gör en enkel sökning på 1177 så skriver de så här: ”Tidiga tecken på minnesstörningar kan vara att man glömmer enkla överenskommelser som tider och platser för möten. Man får svårare att planera, ha framförhållning och engagera sig. Det kan leda till att man får problem med att sköta sitt arbete”
”Den sista tiden har varit som att springa i en smal, smal tunnel” säger han vidare. ”Det har känns trångt, stressigt och som man aldrig ska komma ut ur tunneln hur fort jag än springer. Väggarna kommer närmare och närmare för varje dag istället.”
”Har du inte känt några tecken på att allt inte är bra frågar jag? (Ibland måste retoriska frågor ställas) ” Massor!” säger han men fortsätter säga att han har slagit bort dem alla och intalat sig att han är stark. ”Utbrändhet är inget för mig. Det är de svaga som drabbas och jag är inte svag säger han med ett snett leende” som utstrålar massor av självinsikt mitt i allt det trista.
Vad hände sen då kanske du undrar?
Jag önskar att jag kunde skriva att han och jag gjorde några ” mirakel” som fick honom på banan snabbt och effektivt men det är inte så det fungerar. Mitt råd till honom var att ”stänga av” allt gällande jobbet innan det skulle rasa fullständigt. Han och Vice VD´n gick igenom de saker som fanns på ”hans bord” just nu för att få bort allt tryck han kände från sitt arbete. Eller gick igenom och gick igenom, ska vi vara riktgt ärliga så vad inte VD´n till någon vidare hjälp. Han hade stora svårigheter att fokusera och förklara vilket är helt förståligt baserat på situationen han befann sig i. Mitt andra råd till VD´n var att bara vila och låta det ta den tid som det behövdes för att komma över känslan av total trötthet och tunnelseende för att sedan ta professionell hjälp. Vidare åkte Vice VD´n till hans frus arbete senare på dagen och berättade vad som hade hänt och vad hon kunde förvänta sig att möta hemma. Allt för att kunna var det stöd som skulle komma att behövas.
Nu har det gått sju månader
VD´n tog professionell hjälp från sjukvården, han har gått i samtalsterapi och vi har den sista tiden träffats ett par gånger för att titta på hur han ska kunna arbeta och leda sig själv (och andra) mer hållbart, strukturerat och med tydliga gränser. Hållbart är ett väl använt ord dessa dagar, jag vet, men oerhört viktigt och är det inte vad det handlar om ytterst, hållbarhet? Det gäller helt enkelt att sätta rutiner som blir vanor. Bra vanor. Sunda vanor. Han har en bra bit kvar men med den support som finns runt honom så tror och hoppas jag att det kommer bli bra. Det måste bli bra.
Varför delar jag då dessa rader mer er? Främst därför att vi alla behöver att påminnas om det ansvar vi har gentemot oss själva om att ta hand om vår kropp och hjärna. Du, jag, vi har bara en av varje så varför inte göra det bästa med det vi har tänker jag. Vidare tycker jag att vi alla måste bli bättre på att våga ge feedback till vänner och kollegor som vi ser är i riskzonen för att drabbas av utmattningsdepression som det formellt heter. Glöm aldrig att det INTE handlar om att lägga sig i utan det handlar om att bry sig om varandra och det får vi aldrig sluta med.
-Michael